Avbryts av luftig sommarmusik med en lite dröjande känsla. En sakta rinnande å, näckrosor och träd som hänger ner över vattnet. Någon börjar sjunga i fjärran, man kommer närmare, går ditåt, uppför slänten och upp på kullen. Det är tungt i värmen.
Tumlar nedför sluttningen, mellan ginst och törnrosor, snubblar på grästuvorna, men får snabbt tillbaka balansen. Den där gitarren... långt borta en disig, varm horisont över slätten. Lägger sig ned efteråt, trötta varma i gräset.
Molnen förbi över en blå himmel. Eftermiddagen lider mot sitt slut - kanske dags att dra sig hemmåt. Lite svårmodigt lunkande. Sedan vet jag inte vart de tar vägen, bilderna försvinner från mina ögon. Medan skymningen faller kommer ibland den där gitarren tillbaka igen.
Ser dem en kort stund igen, på väg hem från någon pub. Ett sådant där gammalt sten- eller korsvirkeshus med klängrosor och kaprifol som kälttrar uppför väggarna. Det doftar sommar. Och öl... ingen speciell mening eller speciellt mål kanske. Men trevligt...
Det är ungefär vad den här skivan säger mig. Dig kanske den säger något helt annat. Det är en väldigt subjektiv musik, det här. Och en mycket engelsk musik. Den heter Skuggornas tjuvstart, och den som står för det officiellt är Pekka Pohjola, men en som minst lika mycket satt sin prägel på musiken är ingen mindre än Mike Oldfield. Det är en lyckad kombination.
Det finns ingen bakgrundshistoria på den här skivan, som det fanns på Pekkas förra, den med skatan och det obegripliga finska namnet. Det är tur det, att dömma av titlarna på denna skiva skulle det blivit en ovanligt löjlig och flummig sådan. Men musiken är bra, det är en utveckling från "skatan" som är utomordentlig.
Jag skulle bli besviken på Pekka om han bara upprepade en grej han gått hem med förut. Stundtals är den här skivan enorm (kanske på grund av Mike Oldfield, hans insats är strålande) och det är inte de ställen som är mest lik musiken på "skatan" som är bäst.
Ja, det är en utomordentlig samling musiker med på skivan, förutom Pekka och Mike medverkar Pierre Moerlen, Sally Oldfield samt Jojje Wadenius och de andra från Made in Sweden. Det finns ingen plats för egotripper och långa solon, utan det är både hårt och väl arrangerat. Men också avspänt, framförallt när Mike Oldfield låter sin hand vila över utformningen av musiken.
Är det nu progressivt? Nja... vad man nu än lägger in för definition på ordet progressiv, så blir nog svaret ett "knappast". Det mesta på skivan har av Pekka eller någon annan gjorts förut, fast kanske inte lika bra, och ett politiskt budskap eller mål får man leta förgäves efter. Men det innebär inte att Pekka Pohjola inte hör hemma i musikrörelsen.
Inte progressivt, men mycket njutbart.